Linda Wahlgren

Fattar inte att jag redan är 30 år ... Vart tar tiden vägen? :)

 

 

Är precis hemkommen efter att ha spenderat några timmar ute hos mamma i Vejbystrand. Jag fick skjuts både till Vejbystrand och tillbaka till stan av familjen Wahlgren/Jonkman. Tidigare under eftermiddagen hade pappa ioch Cia varit hos mig och druckit kaffe. Av pappa och Cia fick jag ett Lindex-presentkort på 350 :- samt en elvisp och hemma hos mamma blev det ännu mer presenter samt att vi som var där (förutom jag och mamma alla syskon samt Caroline Wedelsbäck, Mira och William och även Lena och Lasse Carlsson tittade in en runda) åt smörgåstårta, följt av chokladtoscakaka och kaffe. Av fdamiljen Wahlgren/Jonkman fick jag en CD-box jag hade sneglat länge på, en som innehöll sex stycken CD-skivor och två DVD-skivor med Benny Andersson-musik. Presenterna i övrigt bestod bland annat av pengar och snygga förvaringsburkar. Nu återstår bara att se vad jag ska lägga pengarna på :)

(Den här fantastiska boken har visserligen varit i min ägo i över tre år men det är först nu jag har haft tid att skriva en recension av den. Det finnns hur mycket som helst att säga om den så detta blir i ganska korta drag :))

 

I maj 1964 föds en pojke på Regionsjukhuset i Örebro. Det visar sig att pojken saknar såväl armar som ben. Det råd de nyblivna föräldrarna får av läkarna ges i välmenande syfte:

- Ni kan glömma den här pojken och skaffa ett nytt barn. Den här pojken kommer inte ens att kunna lära sig att sitta själv.

  Piojken, som får namnet Mikael, får komma hem till föräldrarna men tillbringar sedan långa perioder under uppväxttiden på Eugeniahemmet i Stockholm för att där lära sig att använda proteser. Den rådande uppfattningen under denna tid var nämligen att barn med skador liknande dem som Mikael föddes med, såg "mer normala" ut med proteser och att det därför skulle vara det bästa alternativet. Så småningom överger dock Mikael proteserna. I boken får vi veta att anledningen till att han föddes utan armar och ben, var att hans mamma i början av graviditeten vistades i skogstrakterna i Lindesberg, där man hade använt växtbekämpningsmedlet Hormoslyr för att ta död på sly.

  Vi får även veta villket enormt stöd den unge Mikael hade i sin mamma Merit, sin nu avlidne pappa Bengt samt sin 16 månader yngre syster Marie. Just relationen till pappan framkommer i kapitlet "Jag Förstår Det Nu". I detta kapitel publiceras en text som Mikael skrev och som lästes upp vid minnesstunden efter pappa Bengts begravning hösten 2007. Just det kapitlet blev jag otoligt gripen av när jag läste det och jag vet att många med mig som har läst boken, har upplevt samma sak.

  Ytterligare en person som har varit väldigt betydelsefull för Mikael är Birgitta, en gymnastiklärare som sattes in för Mikael när han gick i fjärde klass och hade bestämt sig för att inte vara med på gymnastiken i skolan eftersom han skämdes inför klasskamraterna på grund av sin funktionsnedsättning. Det dåliga självförtroende Mikael kände, vände nu uppåt i och med att Birgitta kom in i hans liv:

- Jo, du kan, sa hon. Du vet inte om du kan förrän du har försökt!

  Det här har varit och är fortfarande en stor drivkraft för Mikael och något han framhåller när han reser runt landet och föreläser om "Tankens Kraft- Att Välja Livet". Förutom att han jobbar som föreläsare kan nämnas att han är gift med Christina och tillsammans har de fyra barn: Sara som är född 1994, Simon som är född 1998, Linus som föddes 2004 och Livia, som föddes 2010 och alltså inte fanns när boken kom ut. Mikael har även medverkat i dokumentären "Armlös, Benlös, Makalös" som har gått ett par gånger på TV.

För exakt fem år sedan lämnade min älskade Morfar oss.

 

<3

Måste ju berätta lite om min superba påskaftonseftermiddag som firades hemma hos mamma i Vejbystrand :) Vid kvart i fyra på påskaftons eftermiddag blev jag hämtad av Lisa, Anton, Mira och William. Väl hemma hos mamma - där även Mikael, Caroline, Matilda och Linus var med - blev det en delikat middag i form av lammstek, potatis och sallad. Till efterrätt blev det en otroligt god citronmarängpaj som Lisa hade bakat. Sedan sattes mammas dator igång eftersom Lisa hade lovat att hjälpa mig med att lägga upp ett antal bilder på Facebook. Senast ag lade upp bilder rörde det sig om en massa fotografier från min senaste vistelse på Furuboda, denna ång hade jag dock bara nio stycken bilder som jag ville lägga upp på Facebook. Samtliga av dessa bilder var fotografier jag har tagit av egenhändigt skapade målningar i akryl, olja och akvarell. När bilderna var upplagda på Facebook satte jag och Mira oss i vardagsrummet för att titta i gamla fotoalbum. Jag visade Mira en bild på mig och Nallegrisen och berättade att jag hade fått Nallegrisen av min morfar när jag var liten.

- Är din morfar död nu? ville Mira veta.

- Ja, han är död, sa jag. Nallegrisen är det finaste jag har fått av honom.

Jag hade faktiskt också köpt varsin påskpresent till Mira och William. Mira fick en ask tuschpennor medan William fick kritor och båda blev glada. Moster älskar er <3 Lite senare på kvällen fick jag skjuts med Lisa, Anton, Mira och William tillbaka till Ängelholm och på vägen lämnade vi Caroline vid stationen eftersom hon skulle ta tåget till Lund.

Nu i eftermiddags, när jag kom hem efter en runda på stan, hade jag fått brev från Furuboda. Jag hälsas hjärtligt vlkommen till Solskensvecka 2 som öäger rum mellan den 1 och 8 juli. Nu ska bara pengafrågan lösas ...