Linda Wahlgren

När detta skrivs har jag precis jobbat en del med min C-uppsats i svenska - eller närmare bestämt så har jag fortsatt jobba på de ändringar som behöver göras innan den slutliga versionen lämnas in. Igår fick jag dessutom ett mail med den uppsats jag ska opponera på nästa onsdag. Uppsatsens titel är "Svenska språket på export" och är faktiskt en D-uppsats, som enligt min handledare "borde passa bra" eftersom språkinlärning var en av delarna i den lingvistikkurs jag läste i höstas. Trots att jag, när jag fick uppsatsen, hade arbetat en hel del med min egen uppsats så började jag läsa igenom den uppsats jag ska opponera på direkt när jag fick den. Tyckte först att den verkade svår, men å andra sidan är det ju bra att börja förbereda sig i tid och jag har faktiskt redan fyllt ungefär en A4-sida med kommentarer. Den person soom har skrivit uppsatsen har undersökt hur japaner som studerar svenska i Japan och kineser som studerar svenska i Kina, efter två års studier i språket har utvecklat sina kunskaper. För att få svar på detta har författaren granskat ett urval texter som studenterna har skrivit - det handlar i samtliga fall om att i skriftlig form återge en valfri saga - och ett resultat som framkommer är att de kinesiska studenterna visar sig ha kommit längre än  de japanska studenterna när det gäller att lära sig svenska. Jag har som sagt bara börjat titta på uppsatsen men tycker att det än så länge går bra. Dessutom tycker jag att det ska bli skönt att snart äntligen få lämna in den slutliga versionen av min egen uppsats, som har genomgått en hel del jobb även efter oppositionen som ägde rum för cirka en månad sedan. Jag har visserligen många gånger upplevt skrivandet av C-uppsats som något väldigt svårt men tror ändå att det blir vad man gör det till. Det ska ju som sagt vara svårt, men å andra sidan så har jag försökt vara så noggrann som möjligt i och med att jag har jobbat med ett väldigt omfattande material.

Gårdagskvällen blev enligt mig aningen annorlunda men framför allt väldigt trevlig. Lisa hade nämligen, tillsammans med de yngsta syskonen, planerat att vi allihop skulle samlas i mammas hus och överraska henne när hon kom hem från sin Polenresa. Hon fyllde nämligen år i söndags och spenderade helgen i Polen med en väninna och hade ingen aning om att det vankades fest när hon kom hem.
  Jag hann precis bli färdig med tvätten till halv tio, då Lisa kom och hämtade mig i sin bil och vi körde hem till mamma. Jag fick order att sätta mig i vardagsrummet för att inte visa mig för mamma så att hon skulle misstänka något. Vi låste även dörren för att ingen skulle kunna komma in. Sedan dukades kaffe och hemgjord tårta - med grädde, hallon och jordgubbar - fram i vardagsrummet, och sedan var det bara att vänta på det där rycket i dörrhandtaget som betydde att mamma (och Mikael, som hade hämtat henne vid båten) var hemma. Rätt som det var tyckte vi oss höra att någon gick ute på trappan, och sedan ryckte någon i dörrhandtaget. Lisa gick och öppnade och mamma blev precis så överraskad som vi hade trott. Lisa hade gjort ett jättefint album till mamma med bilder från 1960 - då mamma föddes - och fram till i dag. Förutom en hel del bilder från när vi barn var små, innehöll albumet även ett uppslag med bilder på en del av alla de födelsedagstårtor som mamma har bakat genom åren. Där fanns både Matildas rosa skor som var hennes doptårta, loktårtan som Linus hade på sin ettårsdag och barbietårtan som Lisa fick för en massa år sedan, för att bara nämna något. Slutligen innehöll albumet även ett uppslag med rubriken "Mormor" där det var jättefina bilder på mamma, Mira och William. Vi hann titta på en del av bilderna innan det var dags att ta för sig av tårtan och kaffet, och snart närmade sig klockan elva vilket betydde att det var dags för mig och Lisa att ge oss iväg hem. Det blev som sagt en annorlunda kväll men det var väldigt skönt att komma hemifrån och träffa familjen :)

Gårdagens besök hos Lisa med familj blev precis lika trevligt som sist jag var där. Mamma hämtade mig vid tvåtiden men vi körde ibnte direkt hem till Lisa utan åkte först hem för att mamma skulle slå in födelsedagspresenterna. Dessutom fick jag mitt hår toppat vilket var väldigt skönt. Edfter en stund kom Linus och Matilda hem från skolan och snart var det dags för Matilda att sätta sig på mopeden igen för att åka till Lisa medan jag fick skjuts av mamma. Den här gången var det dock inte bara vi i familjen som var hos Lisa utan även en av Lisas gamla klasskamrater och dessutom Antons föräldrar. Jag hade tänkt att kanske gå upp och se hur det såg ut på övervåningen - något jag inte gjorde på Williams dop eftersom jag inte ville riskera att  få ont i höften. Efter att ha funderat lite så avstod jag tyvärr även denna gång för  att gå upp på övervåningen, så det får väl kanske bli nästa gång. Efter ett tag kom även mammas väninna för att gratulera Lisa och vi samlades på altanen för att grilla korv. Näer det var dags att inta fikat samlades vi i vardagsrummet där Lisa hade lagt upp en MYCKET delikat kladdkaka med choklad- och jordnötsglasyr, gräddbullar samt platta hallonkakor. Tiden går fort när man har roligt, och innan någon av oss visste var de senaste timmarna tagit vägen så närmqade sig klockan sju och det var dags att säga hej för den här gången. Tack för en trevlig eftermiddag!

För cirka en timme sedan ringde min käre far och meddelade att jag gick miste om en sak på TV under fredagskvällen eftersom jag spenderade kvällen med ett gäng kompisar. En av mina vänner, Paul Skoog som arbetar på Furuboda folkhögskola utanför Kristianstad, var nämligen med i Talang på TV 4, där han uppträdde med sin enmansorkester. (Jag hade visserligen läst på Paul Skoogs sons Facebook-sida att Paul skulle vara med i Talang men trodde då - på fullaste allvar - att det var ett skämt!) Jag har precis sett klippet på TV4 Play och tycker att Paul gjorde ett bra uppträdande. Tyvärr verkade inte juryn tycka samma sak eftersom Paul fick tre röda kryss av tre möjliga. Dock verkade han ta det hela någorlunda med ro eftersom han sa att "då slipper jag ju åka till Stockholm". Jag skulle själv aldrig våga ställa upp i Talang trots att jag så många gånger har sjungit inför publik på Furuboda. Jag är nämligen rädd för att bli sågad av juryn.
  Ett roligt faktum är att en av Pauls vänner, Carl Lösnitz, har (för typ hundra år sedan) arbetat på Bert Karlssons skivbolag och skrivit låtar till - bland många andra - Charlotte Perrelli. Jag funderar lite över vad som hade hänt om Paul i stället för den låt han framförde hade valt någon av Carl Lösnitz' låtar :) Har ingen aning om hur många kryss eller bockar han då hade fått av juryn, men att känna en av Sveriges skickligaste schlagerkompositörer är väl tyvärr ingen garanti för att få grönt av juryn. Jag tror att anledningen till att Paul blev sågad helt enkelt är att juryn inte var van vid den typen av musicerande, men återigen så tycker jag dels att det var modigt av Paul att ställa upp, dels att hans framträdande var bra.