Linda Wahlgren

Efter att ha varit på biblioteket och lämnat in en del böcker i eftermiddags, tog jag en sväng till Bokia. Oftast när jag besöker den affären är det för att köpa pennor, skolmaterial eller ritpapper, men denna gång var mitt ärende ett helt annat. Jag ville helt enkelt se om den självbiografiska bok en av mina vänner precis har skrivit - och som kom ut nu i början av september - hade börjat säljas, vilket den hade. Jag har precis börjat läsa den och tycker att den är väldigt bra (har även låtit bokens titel utgöra rubriken på detta inlägg). Jag har känt bokens författare sedan sommaren 1997. Detta är var han lägerledare på Solskensläger 1 på Furuboda, där jag var deltagare. Sedan dess har vi ofta setts i dessa sammanhang och 2004 gick det även en dokumentär på TV om denne mycket envise man. Han föddes utan både armar och ben eftersom hans mamma i början av graviditeten, vid en vistelse hos sina föräldrar, exponerades för ett växtbekämpningsmedel som gick under namnet Hormoslyr. När Mikael föddes gav läkarna hans föräldrar rådet att "glömma den här pojken" eftersom de inte ens trodde att han skulle kunna lära sig att sitta. Vid den här tiden - i mitten av sextiotalet - var samhället inriktat på att en kropp skulle se så "normal" ut som möjligt. I stället för att fokusera på de resurser Mikael - och andra i liknande situationer - hade antog man lösningar för att få kroppen att se "normal" ut. Detta innebar att Mikael, under flera veckors vistelser på Eugeniahemmet i Stockholm, fick börja träna med proteser - något han senare övergav eftersom han beslutade sig för att bli så självständig som möjligt. Dessutom är han väldigt envis. Denna envishet och hans mentala styrka har bland annat gjort att han i dag kör bil som vem som helst. Han är gift och har tre barn- Sara som är född 1994, Simon som är född 1998 och Linus som är född 2004. Hans familj finns med i boken - både i text och bild. Jag rekommenderar boken eftersom jag tycker att den är väldigt bra skriven och väldigt intressant.