Linda Wahlgren

Det blev en riktigt trevlig kväll i går. Eftersom vi som skulle uppträda var tvungna att infinna oss i aulan senast klockan sju för genomgång, lämnade jag middagssnacket med vännerna strax efter klockan sex för att gå och göra mig i ordning. (Också den här gången blev det sång i duschen, dock inte på skånska :)) Jag hade tagit med mig de allra finaste sommarkläderna just för detta tillfälle: kortärmad vit top med pärlor, blå- och vitrandig ärmlös klänning med volangförsedda axlar samt vita leggings. Jag var faktiskt aningen orolig för om jag, på grund av att jag då och då har ont i ljumsken, skulle klara av att gå i de skor jag hade tagit med mig för detta tillfälle - när man uppträder passar det enligt mig oftast inte med gymnastikskor, i vilket fall som helst inte ihop med de kläder jag hade valt för kvällen. Det visade sig faktiskt gå bra att gå med de skor jag hade vilket ju är en fördel om man ska uppträda. (Tror dock att det inte hade varit lika problemfritt om jag inte hade haft strumpor i skorna!) Vidare var kvällens program  ingen tävling, vilket innebar att vi inte blev bedömda av en jury, utan en ren show vilket i sin tur gjorde att det inte blev samma spänning som det har varit de gånger jag har uppträtt under "Sikta mot stjärnorna" och "Talang" på Solskensläger 1, utan det var bara en enorm glädje.
  När jag anlände till aulan var nästan alla de andra redan där och vi fick ut programmet för kvällen. Det visade sig mycket riktigt vara så att vi skulle uppträda i den ordning vi anmält oss vilket innebar att jag var först ut. Så när de ansvariga ledarna inledningstalade gick jag in i "green room", det lilla rummet bakom scenen för att komma in den vägen. De följande cirka fyra minuterna - det är så lång låten är - var ... jo, det gick faktiskt bra, riktigt bra till och med. Sedan rullade det på med ytterligare nio nummer, de flesta sångnummer men det var även en deltagare som trollade - mycket roligt.
  När alla tio nummer var genomförda innebar detta dock inte att det var slut på kvällen. De ledare som var med spelade nämligen upp ett improviserat teaterstycke för oss där varje ledare hade rollen som antingen en människa, ett djur eller ett föremål, samt att en ledare berättade vad som skulle ske och på så vis förde handlingen framåt. Vi fick bland annat se en prost, en prostinna, en klockkläpp och en bössa, och det som hände var till exempel saker som "Prosten tar betjänten och slänger honom i elden" eller "Pudeln jagar papegojan". Cecilia, som kompade mig när jag uppträdde, spelade papegoja! Gud, vad alla skrattade åt detta! När teaterstycket var slut och vi allihop hade sjungit "We are all the winners" var det dags att bege sig till matsalen för kvällsfika och efter fikat kunde de som ville återvända till aulan där det var dags för karaoke. Jag sjöng bland annat Sara Löfgrens "Som stormen" och tappade tyvärr en del text men va fan, jag var ju redan mer än nöjd med det jag hade presterat under scenkvällen. Anledningen till att jag ställde upp på att sjunga i "karaokepalatset" som det kallades av en annan lägerdeltagares personliga assistent, var just att släppa allt detta seriösa som annars präglar mig när jag ska uppträda. Karaoke är kul, och ska vara kul!
  Lite senare på kvällen stötte jag ihop med lägerledaren Marcus Fröding utanför Tallebo. Han hade givetvis varit och sett kvällens show och han sa att han tyckte det hade varit väldigt trevligt.
- Du har en väldigt vacker sångröst, sa han till mig.
- Tackar, sa jag. Jo, det var trevligt i kväll, det håller jag med om. Alla medverkande var duktiga och både de medverkande och publiken verkade ha roligt.
Sedan frågade Marcus ifall Paul Skoog hade kompat mig någon gång. Eeh ... nej! Det var väl aningen roligt att han ställde den frågan, dock inte så roligt att jag skrattade högt.