Linda Wahlgren

Efter att ha ägnat i stort sett hela dagen åt jobb med uppsatsen kände jag nu i eftermiddags starkt för att slå en pling till Lisa för att höra hur läget var. Det verkade faktiskt vara riktigt bra både med henne och Anton. Jag har via Lisas blogg fått veta att det alldeles snart är dags att börja skola in Mira på dagis (om jag ska citera en viss Lisa Wahlgren så kan jag ju säga att det "känns helt knas" att det redan är tid för det). I vanlig ordning frågade sen Lisa om jag ville "prata med Mira" och innan jag hann svara något på den frågan hade Lisa redan lämnat över luren (?) till Mira. När detta händer innebär det oftast att det blir helt tyst (eftersom Mira än så länge är för liten för att fatta detta med telefonpratets ädla konst) och det blev precis så den här gången också. Säger man då "Hej" så får man alltså helt naturligt ett meningsfragment (kalla det joller eller vad ni vill) till svar. Ibland låter det faktiskt som att Mira säger "Linda" när jag "pratar" med henne i telefon så man vet ju aldrig :) Nåväl, den här gången försökte Lisa i bakgrunden styra upp lite aktivitet genom att säga "Sjung för henne! Du kan ju sjunga denna ... "Vår vitaste ros" till exempel!" ("Vår vitaste ros" är en filmlåt från slutet av 1990-talet, min anm. - och jag har sjungit den inför publik två gånger) När jag frågade Lisa varför jag skulle sjunga just den (och jag gillar verkligen den låten, märk väl) så sa Lisa att det var den första låt hon kom att tänka på. Dock så fick hon mig att skratta så att jag inte kunde ta en enda ren ton, så jag slutade efter att ha sjungit ett par takter. Dessutom så vet jag ju inte om Mira gillar min sångröst och vill heller inte fundera  närmare över det just nu. Det verkar däremot som att mitt hemska skratt skrämmer henne en aning. Därför försöker jag låta bli att skratta när vi träffas :)