Morfars begravning
Gårdagen kändes som en enda dimma. Mamma och de tre yngsta syskonen hämtade mig vid missionskyrkan klockan kvart i ett och vid kapellet mötte Lisa, Anton, Mira, storasyster Nina, mammas bror Thomas och våra två kusiner från Göteborg samt deras föräldrar upp. Även pappa var med vilket jag tycker var väldigt bra - men hade han inte kommit hade det å andra sidan känts konstigt med tanke på hur nära också han och Morfar stod varandra.
Ja, gårdagen var bland det jobbigaste jag varit med om, men det känns faktiskt bättre när man får skriva om det.
Att se den vita kistan och alla blommor inne i kapellet kändes (minst) lika jobbigt som vid Mormors begravning. Tycker ändå det var bra att vi fick komma in och slå oss ner en stund innan begravningen började, så att man kunde vänja sig något vid att kistan stod där.
"Vi saknar Dig" stod det på bandet till kistdekorationen med röda rosor, vit ginst och röd gerbera. Den var från Mamma, alla oss fem barn samt naturligtvis Anton och Mira. Runt kistan låg buketter, bland annat med gerbera, från övrig släkt och vänner - en av buketterna var från mammas moster och morbror i Junsele, som tyvärr inte kunde närvara vid begravningen. En stor dekoration med bland annat rosor och liljor stod precis framför kistan. Det kändes som en väldigt värdig sista resa för en av dem vi älskade mest. Sorgligt givetvis - men också vackert. Jag tror att Morfar log i sin himmel när han såg det :) Det som prästen i sitt minnestal sa om morfar fick oss också säkert att tänka på alla de positiva och glada minnen en av världens finaste människor efterlämnar.
Det var egentligen först nu, när man lyssnade till minnestalet och samtidigt såg kistan rakt framför sig, som man började inse det ... att man aldrig kommer att få träffa Morfar igen :'( Konstigt nog började jag inte gråta direkt - inte ens under psalmsången - men när vi skulle gå fram till kistan för att lägga varsin blomma och säga adjö för sista gången, kände jag hur tårarna började forsa nerför kinderna. När sedan gudstjänsten var slut och vi skulle fortsätta till Hembygdsparkens Wärdshus för att äta lunch, stod några av oss kvar vid kistan en stund för att försöka ta in vad vi varit med om. Trots att det blev en hel del tårar vid begravningen försökte säkert de flesta av oss minnas Morfar med glädje - för jag är säker på att det är precis vad han hade velat.
Jag älskar dig Morfar, du var en av dem som betydde allra mest för mig <3 Jag hoppas och tror att du och Mormor har det bra i himlen. Hon blev väl glad att se dig igen, nu när hon har väntat så länge? Vad gör ni nu? Jag tror att ni sitter på en bänk under ett blommande körsbärsträd och pratar, ni har säkert mycket att tala om nu när ni inte har setts på så lång tid ;) Blev hon förvånad när du berättade att jag fortfarande har kvar den lilla Nallegrisen som jag fick av dig i julklapp för nästan tjugofem år sedan? Jag antar att hon blev förvånad - men säkert också glad med tanke på hur mycket hon och jag lekte med Nallegrisen när jag var liten - och att jag alltid hade den med mig när jag och Lisa sov över hos er. Nallegrisen är och kommer alltid att vara ett av mina allra bästa minnen av dig Morfar. Och så kommer jag naturligtvis att minnas vilken otroligt snäll människa du var. Glöm aldrig mig, för jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig! <3
Ja, gårdagen var bland det jobbigaste jag varit med om, men det känns faktiskt bättre när man får skriva om det.
Att se den vita kistan och alla blommor inne i kapellet kändes (minst) lika jobbigt som vid Mormors begravning. Tycker ändå det var bra att vi fick komma in och slå oss ner en stund innan begravningen började, så att man kunde vänja sig något vid att kistan stod där.
"Vi saknar Dig" stod det på bandet till kistdekorationen med röda rosor, vit ginst och röd gerbera. Den var från Mamma, alla oss fem barn samt naturligtvis Anton och Mira. Runt kistan låg buketter, bland annat med gerbera, från övrig släkt och vänner - en av buketterna var från mammas moster och morbror i Junsele, som tyvärr inte kunde närvara vid begravningen. En stor dekoration med bland annat rosor och liljor stod precis framför kistan. Det kändes som en väldigt värdig sista resa för en av dem vi älskade mest. Sorgligt givetvis - men också vackert. Jag tror att Morfar log i sin himmel när han såg det :) Det som prästen i sitt minnestal sa om morfar fick oss också säkert att tänka på alla de positiva och glada minnen en av världens finaste människor efterlämnar.
Det var egentligen först nu, när man lyssnade till minnestalet och samtidigt såg kistan rakt framför sig, som man började inse det ... att man aldrig kommer att få träffa Morfar igen :'( Konstigt nog började jag inte gråta direkt - inte ens under psalmsången - men när vi skulle gå fram till kistan för att lägga varsin blomma och säga adjö för sista gången, kände jag hur tårarna började forsa nerför kinderna. När sedan gudstjänsten var slut och vi skulle fortsätta till Hembygdsparkens Wärdshus för att äta lunch, stod några av oss kvar vid kistan en stund för att försöka ta in vad vi varit med om. Trots att det blev en hel del tårar vid begravningen försökte säkert de flesta av oss minnas Morfar med glädje - för jag är säker på att det är precis vad han hade velat.
Jag älskar dig Morfar, du var en av dem som betydde allra mest för mig <3 Jag hoppas och tror att du och Mormor har det bra i himlen. Hon blev väl glad att se dig igen, nu när hon har väntat så länge? Vad gör ni nu? Jag tror att ni sitter på en bänk under ett blommande körsbärsträd och pratar, ni har säkert mycket att tala om nu när ni inte har setts på så lång tid ;) Blev hon förvånad när du berättade att jag fortfarande har kvar den lilla Nallegrisen som jag fick av dig i julklapp för nästan tjugofem år sedan? Jag antar att hon blev förvånad - men säkert också glad med tanke på hur mycket hon och jag lekte med Nallegrisen när jag var liten - och att jag alltid hade den med mig när jag och Lisa sov över hos er. Nallegrisen är och kommer alltid att vara ett av mina allra bästa minnen av dig Morfar. Och så kommer jag naturligtvis att minnas vilken otroligt snäll människa du var. Glöm aldrig mig, för jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig! <3
Kommentarer
Trackback
